Vackert och späckat med visdom. Som vanligt. Tack Arash, för dina texter och för din passion. De hjälper mig att hålla mig öppen och vaken. Har medvetet inte läst ut 404 än. Vill inte nå slutet. Men jag närmar mig. ☮️❤️🧠
Magiskt bra formulerat. Har 404 på listan för semesterläsning. Nu klickar jag hem den direkt. Önskar även att vi rutinmässigt bjöd in framtidens generationer till dagens gemenskap kring bordet. Vi har kroppens krafter till låns en kort tid, vi står på egna ben och bär andra för att sedan behöva luta oss mot någon starkare. Besluten vi tar och samtalen kring bordet idag kommer påverka generationer framöver, därför borde vi bjuda in dem till bordet och tänka på att världens kraft och tillgångar är ett lån. Hur vi förvaltar det lånet nu kommer sannolikt påverka kommande generationer exponentiellt mer oss här och nu, nästa år eller vecka. Tack för alla kloka tankar och den tid du lägger på att sprida dem. 😍
Jag blev stillsamt och djupt berörd av din text, precis som av boken. Men först när jag läste om ”benen som lärde dig gå vid en hand vi inte längre ser” kom tårarna.
Där kom all kraft jag lagt på att klara mig själv i dagern; Att ta ensamt ansvar för min son, försörja, ge kärlek, mata, uppmuntra, inspirera, utmana att växa… allt jag själv så innerligt saknat, och skapat en historia om att jag inte fick, för att jag inte var värd.
Men sanningen är att handen fanns där, även för mig. Jag vet det, även om minnena bleknat.
Kärlek kan se ut på många sätt. Tack för att du påminde om det.
Vackert och späckat med visdom. Som vanligt. Tack Arash, för dina texter och för din passion. De hjälper mig att hålla mig öppen och vaken. Har medvetet inte läst ut 404 än. Vill inte nå slutet. Men jag närmar mig. ☮️❤️🧠
Så fint, pepp att höra dina reflektioner och varmt tack 🙏
Magiskt bra formulerat. Har 404 på listan för semesterläsning. Nu klickar jag hem den direkt. Önskar även att vi rutinmässigt bjöd in framtidens generationer till dagens gemenskap kring bordet. Vi har kroppens krafter till låns en kort tid, vi står på egna ben och bär andra för att sedan behöva luta oss mot någon starkare. Besluten vi tar och samtalen kring bordet idag kommer påverka generationer framöver, därför borde vi bjuda in dem till bordet och tänka på att världens kraft och tillgångar är ett lån. Hur vi förvaltar det lånet nu kommer sannolikt påverka kommande generationer exponentiellt mer oss här och nu, nästa år eller vecka. Tack för alla kloka tankar och den tid du lägger på att sprida dem. 😍
Tack snälla! 🙏
Tack. Känner mig ovanligt levande.
Jag blev stillsamt och djupt berörd av din text, precis som av boken. Men först när jag läste om ”benen som lärde dig gå vid en hand vi inte längre ser” kom tårarna.
Där kom all kraft jag lagt på att klara mig själv i dagern; Att ta ensamt ansvar för min son, försörja, ge kärlek, mata, uppmuntra, inspirera, utmana att växa… allt jag själv så innerligt saknat, och skapat en historia om att jag inte fick, för att jag inte var värd.
Men sanningen är att handen fanns där, även för mig. Jag vet det, även om minnena bleknat.
Kärlek kan se ut på många sätt. Tack för att du påminde om det.
Tack Ann-Mari 🙏 Dina ord berör. Så fint att du delar och ja, ibland har handen funnits där på sätt vi först långt senare kan se. ❤️
Tack för dina texter som får en tårögd, varje gång ❤️
Oh, tack snälla 🥺❤️
Ger så många viktiga tankar, tack! 🙏❤️
Tack som läser!