Felkoden för en människa

En vd står på en scen i Visby och berättar att hans bolag byggt över tvåtusen AI-agenter. Solen utanför, rosé i pausen. Salen nickar. Det låter som framtiden.

Sedan kommer frågan från publiken. Behöver ni då lika många människor framåt?

Han svarar inte. Han talar runt den, om frigjord tid och nya möjligheter, om att tekniken alltid skapat fler jobb än den tagit. I den tystnaden låg hela veckan. Kanske hela årtiondet.

Jag skrev en kort text om den stunden i Breakit. Det här är den långa, för svaren jag fick tillbaka var klokare än tystnaden i salen, och de förtjänar mer än en replik i en kommentarstråd. Folk frågade hur man beskattar produktivitet, om det inte bara är ett utspel utan analys, om jobben verkligen tar slut. Riktiga frågor, ställda av människor som tänker själva. Jag svarar på dem här, och jag svarar på varför jag landar där jag (tror att jag) landar.

Men först måste jag säga något om var jag står, för det avgör hur ni ska läsa resten. Jag är ingen vidare profet, snarare en hycklare. Jag bygger och göder maskinerna jag kritiserar. På mitt bolag Viva Media sätter vi ihop agenterna varje dag, åt företag i hela Norden, och det jag ser från insidan kan de flesta ännu inte föreställa sig. Jag tjänar på den här utvecklingen. Det är just därför ni ska lyssna. En domedagsprofet utan skinn in the game är lätt att avfärda. Jag varnar för det jag själv säljer, och ingen tjänar på att jag har fel mer än jag. För i sluändan bryr jag mig mer om det människan, det mänskliga än teknik.

Kurvan

Det finns en forskningsgrupp som heter METR. De mäter en enda sak. Hur stor uppgift en AI klarar på egen hand, översatt till hur lång tid en skicklig människa skulle behövt för samma sak.

2023 låg svaret på några minuter. 2024 på en knapp timme. I år passerade det tolv timmars sammanhängande arbete. Längden fördubblas nu ungefär var tredje månad.

Sätt dig och tänk på vad en sådan kurva gör. Den ligger platt och ofarlig i åratal, knappt värd att nämna. Och så reser den sig nästan rakt upp, och då är det redan för sent att förbereda sig. Vi står vid foten av den resningen just nu, i juli 2026, och nästan ingen har märkt att marken börjat luta. Tystnaden ekar.

Det som i fjol var en leksak som skrev haltande dikter gör i år arbete som tog en utbildad människa en hel dag.

Modellerna vi har nu är de sämsta vi någonsin kommer att se igen. Det är värt att läsa en gång till. De sämsta. Härifrån blir de bara starkare, varje månad, utan paus.

Jag har det jag bara kan kalla wtf-stunder numera varje månad. Glappet mellan vad systemen faktiskt gör och vad folk tror att de gör vidgas för var dag. De flesta öppnade ChatGPT en gång för tre år sedan, bad om en snapsvisa, såg den fumla och stängde fliken. Tre år i den här utvecklingen är en geologisk tidsålder. Att döma dagens modeller efter den stunden är som att döma en smartphone efter perceptionen om vad en mobiltelefon är från nittiotalet.

Och bakom modellerna byggs något ännu svårare att ta in. De stora bolagen reser nu datacenter i en takt utan motstycke i mänsklighetens historia.

En enda anläggning täcker snart en yta flera gånger större än Central Park. På ett år lägger de fyra största mer på detta än vad hela Marshallplanen kostade, den som byggde upp ett sönderbombat Europa. Det här är inte bara en cool bransch som växer. Det är en civilisation som gjuts om, medan vi grälar om annat.

Vad jag ser när jag blundar

Låt mig göra något ovanligt för en debattör och berätta om framtiden som om den redan hänt, för det är så den känns för mig som är med och bygger den framtiden.

Det är hösten 2028. Budgetpropositionen läggs fram. Skatteintäkterna från arbete har börjat svikta, inte med en smäll utan med ett sakta läckage, och ingen minister vill säga ordet högt. Hela den svenska modellen står på lönearbete. Nära sextio procent av statens intäkter, av drygt 2 600 miljarder kronor, kommer från skatt på att människor arbetar. Flytta arbetet från människor till agenter och basen följer med, i tysthet, upphandling för upphandling, tjänst för tjänst.

Det är 2029. En svensk vårdgivare publicerar en ny prislista. Grundnivån är en agent. Den har läst varje journal, den sover aldrig, den har oändligt med tålamod. Vill du möta en läkare av kött och blod kostar det extra. En människa blir en premiumtjänst. Det skrivs inte ut med de orden. Det behöver inte skrivas ut. De rika köper sig närvaro, de fattiga får effektivitet, och klyftan som öppnar sig går rakt genom det mänskligaste vi har: att bli sedd av en annan.

Det är 2030. Samma bolag som visade upp över tvåtusen agenter i Visby har nu fbantat ned personalen med 30%. Vinsten har aldrig varit högre. Agenterna kommer inte att gå på någons begravning. De kommer inte att betala någon pension, någon föräldraförsäkring, någon a-kassa. Pengarna vi betalar för dem stannar inte ens i landet.

I dag lägger svenska bolag miljoner på tokens. Då är det miljarder, och nästan varje krona lämnar Sverige och landar hos en handfull bolag i Kalifornien. Vi säger upp svenskar, dränerar svensk välfärd och skickar pengarna till Silicon Valley. Den meningen borde ha sagts från varje scen i Visby. Den sades från ingen.

Inget av detta är science fiction. Det är bara kurvan, utritad framåt. Och kom ihåg att kurvan fördubblas var tredje månad.

Den tystaste profetian

Det finns en oro under den finanspolitiska, och den är äldre och djupare. Skattebasen är inte bara pengar. Den är medborgarens makt.

Demokratin föddes nämligen inte ur vackra idéer. Den föddes ur skatteuppbörden. Härskare har alltid behövt pengar, till krig, till vägar, till att slå ner uppror, och det enda stället att hämta dem var hos undersåtarna. När ekonomin växte tvingades makten förhandla. Vill du ha mina mynt vill jag ha en röst. Vill du ha min son i din armé vill jag ha inflytande. Ingen beskattning utan representation, men också ingen representation utan beskattning. Det behovet, härskarens behov av oss, är grunden under varje rättighet vi äger.

Nu kommer en tid då makten kanske inte behöver något av det. När maskinerna gör arbetet, skriver koden, ställer diagnoserna, kör lastbilarna och för krigen, behöver de som äger maskinerna inte längre resten av oss. Inte som arbetare. Inte som soldater. Inte som skattebetalare. Och till slut om jag ska vara lite dystopisk kanske inte ens som väljare.

Det kommer ett riktigt val, troligen inte 2026, kanske inte ens 2030, men det kommer, då det för första gången i modern historia inte spelar någon roll att du inte längre kan beskattas. Den dagen är något i det tysta uppgörelse som byggt varje fritt samhälle upplöst. Vi har redan den mest extrema kapitalkoncentrationen på över hundra år. De som äger modellerna är en handfull människor som står i begrepp att fånga in mer av världens samlade värde än någon ägarklass före dem.

Maktens behov av dig var din osynliga livförsäkring. Den håller på att sägas upp.

Varför jag inte kan låta bli

Här brukar någon invända att jobben inte tar slut. Att kommuner och regioner är Sveriges största arbetsgivare, att vården och omsorgen skriker efter folk, att det kommer att finnas gott om arbete åt människor framåt. Det är sant. Och det är just det som är poängen med denna essä och min ständiga rop.

Jobben som växer fram är de mänskligaste vi har, och de bär inte sin egen finansiering. Administratören som ersätts av en agent betalade in i systemet. Undersköterskan som behövs i hennes ställe ska betalas ur samma system, samtidigt som basen krymper när lönearbete blir tokens. Vi får alltså fler av de jobb som kostar och färre av de jobb som finansierar. Frågan är inte var människorna ska arbeta. Den är hur vi har råd att betala dem när allt mer av värdet skapas obeskattat.

Min mamma har arbetat ett helt yrkesliv inom äldreomsorgen. Det hon ger de gamla, en hand som håller, en blick som stannar en sekund för länge, kommer ingen modell någonsin att generera. Inte för att den är för svag. För att det inte är beräkning. Det är närvaro.

En människa som säger till en annan, utan ord: jag ser dig, du finns, du är inte ensam. Det är det dyrbaraste en människa kan ge en annan, och det är gratis, och vi håller på att prissätta bort det.

Det arbetet kommer Sverige att behöva mer av, inte mindre. Och vårt skattesystem gör det dyrare för varje år, medan maskinernas arbete glider obeskattat genom systemet.

Oron och osäkerheten är stark.

Det syns tydligast hos de unga. I USA har det hänt gång på gång i vår att studenter buar när en talare för AI på tal under examensceremonin, och det är inte teknikmotstånd av gammalt slag, för talarna är ofta deras egna drömarbetsgivare, ledare som prisar tekniken. Det är en generation som anar vad som väntar dem på andra sidan scenen. I Sverige säger Ungdomsbarometerns senaste rapport samma sak med siffror: nästan sju av tio unga tror att AI gör det svårare för deras generation att komma in på arbetsmarknaden. Dimman framför dem har aldrig varit tätare, och de känner det innan de ens hunnit ut.

Jag tänker inte sluta tjata om det här, och jag ska vara ärlig om varför. Jag kom till Sverige som barn från den kurdiska delen av Iran. Jag vet vad det gör med en människa när hennes värde ständigt ska förhandlas om, när hon hela tiden måste bevisa att hon förtjänar sin plats. Det jag ser i kurvan är samma sak, fast i industriell skala. En hel generation som ska få veta att de inte längre behövs, inte för att de gjort något fel, utan för att den nedersta pinnen i stegen sågades av medan de lärde sig läsa.

Jag skrev inte boken 404 för att jag är naiv. Jag skrev den för att det mänskliga snart är det enda som är värt att behålla. Jag är genuint övertygad om det. Felkoden 404 betyder en sida som inte finns. Snart blir det felkoden för en människa vars funktion ingen längre efterfrågar. Det är henne jag skriver för. Femtioplussaren som känner marken gunga, den nyexade som inte hittar in, administratören med en titel som returnerar tomt. Min dotter kommer en dag att fråga mig vad jag gjorde. Inte vad jag byggde. Vad jag gjorde när jag förstod.

Därför vägrar jag vara tyst. Jag kan ha fel. Jag är en hycklare som tjänar på det jag varnar för. Men jag kan inte låta bli att säga vad jag ser, och det mänskliga kommer alltid att vara mer värt för mig än någon teknik.

Tre saker, och svaren på varför

Så vad gör vi? Inte i en perfekt värld. I den här, med val i september och mindre än tre månader kvar.

Frestelsen att stänga ner alltihop fungerar inte. Stoppar vi datacentren i Sverige byggs de i Texas. Stoppar vi dem i demokratierna lämnar vi framtiden åt dem som inte bryr sig om en enda av våra rättigheter. Att överge fältet är inte att stoppa tekniken. Det är vår egen version av att blunda, att tro att om vi ropar nej tillräckligt högt så försvinner framtiden. Det gör den inte. Jag tror att tre skiften krävs under mandatperioden som börjar nu.

1. Beskatta produktiviteten, inte bara människan.

Först, vad jag menar. I dag betalar en anställd skatt, och företaget betalar arbetsgivaravgift på hennes lön. Ersätts hon av en agent försvinner båda, men arbetet blir kvar och vinsten växer. En produktivitetsavgift lägger en del av den vinsten tillbaka i det gemensamma. Du beskattar inte maskinen. Du beskattar värdet som uppstår när lön blir tokens.

Här kommer den svåraste frågan, och den jag fått mest mothugg på. Hur beskattar man produktivitet? Låter det inte omöjligt? Låt mig ta invändningarna i tur och ordning, för de förtjänar riktiga svar.

Varför inte beskatta energi och resurser i stället, något konkret och mätbart? För att vi redan gör det, och för att insatsen inte följer värdet. Ett datacenter drar lika mycket el oavsett om det skapar miljardvärden eller struntsaker. Beskattar man strömmen straffar man den som är mest effektiv med den, och man missar det som faktiskt dränerar staten, vilket inte är elen utan att en lönande tjänst plötsligt utförs utan lön.

Varför då inte belöna företag som har många anställda, göra det dyrt att skära ner? Det låter mänskligast av allt, och det är det farligaste. Du betalar då företag för att hålla kvar arbete som maskinen redan gör bättre och billigare. Det blir en subvention för ineffektivitet, och de mest produktiva bolagen köper sig hellre ur den än anpassar sig. Det är samma logik som när vi subventionerade bruksorter för att rädda jobb som ändå försvann. Man kan inte muta framtiden att inte komma.

Min avgift försöker det motsatta. Låt automatiseringen ske, men fånga en del av värdet den skapar och för tillbaka det till det gemensamma. Konkret: beskatta mellanskillnaden som uppstår när ett bolag byter lönekostnad mot AI. Det är inte en klumpig robotskatt på fysiska maskiner. Det är en avgift på den marginal som öppnar sig när lön blir tokens, och den marginalen redovisar bolagen redan, för de vet exakt vad de lägger på AI och exakt vad de sparar in i personal. Avgiften läggs på den svenska verksamhet som använder tekniken, inte på modellbolagen i Kalifornien, så den går att driva in här även när leverantören sitter utomlands.

Den skarpaste invändningen sparar jag till sist. Ett bolag som startar 2028 anställer två personer och tjugo agenter och gör jobbet som förr hade krävt femhundra. Det byter aldrig ut en lönekostnad. Det hade den aldrig. Ska avgiften träffa dem? Ja, men då får den mätas mot något annat än en lönepost som aldrig fanns: mot vad arbetet skulle ha kostat i mänskliga timmar. Det är samma mått som METR redan använder för att väga vad en modell klarar, översatt till kronor. Och gränsen mot vanlig mjukvara går vid kognitiv autonomi. En kalkylformel räknar åt en människa. En agent fattar beslutet i hennes ställe. Det är den marginalen avgiften ska fånga, inte varje effektivisering sedan ångmaskinen.

Jag tänker inte låtsas att det här är enkelt. Mekaniken är det svåra, och utspel utan genomförande är värdelöst. Men svårt är inte omöjligt.

Det enda omöjliga är att göra ingenting medan basen rinner ut, och kalla det ansvar. Pengarna går in i en statlig fond, byggd som Norges oljefond fast på maskinell produktivitet i stället för olja. Avkastningen bär välfärden, och varje medborgare äger en andel. När maskinerna tar jobben ska maskinerna bära oss. Behovet av oss måste byggas in i systemet igen, för det är behovet som ger oss makt.

2. Bygg en kognitiv allemansrätt.

Staten drog en gång järnväg och bredband så att ingen skulle stängas ute från det som blev samhällets ryggrad. Nu måste den bygga en suverän AI-infrastruktur, öppen för medborgare, skolor och småföretag, så att inte varje svensk tanke beskattas av Kalifornien.

Samma sak från andra hållet: res kompetensförflyttningen som ett nationellt åtagande, i en skala vi inte sett sedan vi lämnade jordbruket.

Betald, på arbetstid. Inte en kvällskurs man klämmer in när barnen somnat. Det är statens uppgift, inte den enskildes, och inte den vd som kämpar för att hålla sitt bolag vid liv.

3. Lagstadga rätten till en människa.

Inför ett analogt skyddsbrev, en rätt att i vården, skolan och hos myndigheter mötas av en människa, inte en bot. Utan den blir prislistan jag beskrev verklighet, och närvaro blir en lyxvara. AI:s effektivitetsvinster ska köpa tillbaka tid för mänskliga möten, inte rationalisera bort dem. Vi ska inte använda maskinen för att ge undersköterskan färre händer att hålla. Vi ska använda den för att ge henne tid att hålla dem längre. Mer om detta kanske senare.

Det som inte var i rummet

Om fyra år står någon på samma scen i Visby. Kanske samma man. Den här gången ställer ingen frågan om människorna, för alla i salen vet redan svaret, och det är därför ingen vågar säga det högt.

Det är då, i den tystnaden, som vi kommer att minnas att vi hade tid nu. I juni 2026. Med solen utanför och rosé i pausen, och en hel framtid som ännu gick att forma.

Valet i höst avgör inte höger mot vänster. Det avgör om vi styr tekniken eller styrs av den. Om vi använder den största förmögenhet mänskligheten någonsin skapat till att frigöra människan, eller till att göra henne överflödig i sitt eget land.

Jag bygger maskinerna. Jag tjänar på dem. Och just därför vägrar jag tiga om vad de kommer att kosta oss om vi inte väljer nu. AI är variabeln. Människan måste förbli konstanten.

Det jag bär med mig från Visby är de som inte var i rummet. De vars framtid avgjordes från varje scen, utan att nämnas vid namn.

Och hur tyst det var om dem.

---